Torsdag och påskledigheten har börjat. Dagen började vid halv åtta, tog lite sovmorgon då jag har kännt mig och känner mig mycket sliten, släppte ut hästen och sedan har dagen spenderats med påskstädning, burit ved, pyssel i stallet och nu på eftermiddagen tog jag en kort promenad med Jaxxon. Dixie fick denna gång stanna hemma, i stället följde småtjejerna med, och av någon knäpp anledning tyckte Jaxxon att dom var mycket läskiga, han släppte inte dom med blicken och var väldigt uppstressad,, stegrade lite och ville vända om hem.. Men det gick ganska bra ändå, han fick inget utbrott utan bara småtjafsade lite. Då han gjort så här förra gången oxå så var jag beredd och det gick mycket bättre. Några promenader till enbart han och jag, och sedan med småtjejerna med, och sedan Dixie så ska han nog lugna ner sig. Han är ju en unghäst och bara varit här snart två veckor så kanske inte konstigt han beter sig så här, men jag ska få låna några filmer av syster där jag får lära mig ledövningar etc vilket känns bra, få lite tips från dom hur man kan göra, och om det är någon av er läsare som har några tips får ni gärna dela med er :)

Så till något helt annat, då det snart är dags för mig att åka upp till norrland å häsla på mamma etc har jag haft min pappa i tankarna allt oftare... Har inte haft någon kontakt med honom sedan förra våren, och detta beror på många saker... När jag var ca 12 år skildes mina föräldrar. Sedan jag var mycket liten har de bråkat och bråkat, jag var inte gammal när jag första gången sa eller rättare sagt skrek åt dom att hålla tyst, jag var så förbannat less på deras tjafs om allt och inget.. Aldrig kunde dom vara sams. Min pappa har alltid varit rätt hård, det skulle alltid vara på hans villkor. Vi hade en jaktkojja långt ute i skogen dit vi brukade åka någon gång om året och detta var något jag älskade! Oftast var det bara jag och pappa som for i väg antingen med skoter på vintern, eller så tog vi bilen en bit och sedan fick vi gå ett antal km. Det var roligast att åka dit på våren/sommaren då det alltid fanns fullt av grodor efter vägen, och jag tyckte det var så himla roligt att fånga dom, ta med dom hem och ta hand om dom. I början rymde många, eller så dog dom, så tillslut fattade jag att jag bara kan ha dom en kort tid sedan måste jag släppa dom fria igen. Pappa var ganska road av mitt springande i dikena efter skogsvägen till kojjan, ibland hjälpte han även till att fånga dom vilket jag var så glad över. Jag var stolt när jag visade upp för honom hur många jag lyckats fånga. Många gånger blev han även riktigt arg på mig då jag ofta hamnade långt efter i mitt sökande. Jag tror inte vi umgåts någon gång utan att han blivit flyförbannat på mig av någon dum anledning. 

Jag hörde ofta mamma och pappa bråka, och så hörde jag mamma säga att "vi måste försöka hålla ihop för julias skull.." Vad FAAN är det för anledning att hålla ihop för?! Jag blev arg och jag minns att jag ibland sagt till henne att jag tycker dom borde skiljas, att dom inte ska vara tillsammans för min skull. En dag hade mamma bestämt sig, hon berättade för mig att hon skulle flytta till "tullen" vilket var vårat andra hus som vi hade i en annan del av byn. Pappa var då nere i södra sverige och jobbade så vi flyttade en del av mammas grejer och första natten ville jag också sova där. Jag sa till mamma att jag kunde vara en vecka hos henne och nästa hos pappa. När pappa fattade att mamma flyttat till "tullen" blev han mycket arg och kom dit, upp till hennes rum och skrek att jag skulle iaf hem "ögonaböj"! Jag var rädd, men försökte förklara för honom hur jag ville göra, men det hjälpte inte, han bara fortsatte skrika om saker jag längre inte minns, men tillslut sa han iaf att om jag inte kom hem Nu, så skulle han bränna ner huset. Han smällde igen ytterdörren och gick in i en annan byggnad på gården och stängde av huvudströmmen så allt dog. vi hade inga lysen, och ingen värme längre. Han låste och bankade även på dörrarna/låsen till den byggnaden (i hopp om att vi inte skulle kunna komma in dit antar jag,) sedan försvann han. Vi var vettskrämda jag och mamma, så vi ringde polisen och försökte förklara vad som hänt. Efter vad som kändes som evigheter kom dom äntligen och pratade med oss. Jag minns inte mycker av just de, då polisen kom, men jag minns att vi efter ett tag fick åka med polisen och visa vart pappa bodde. Vid de här laget hade jag lugnat ner mig, poliserna som kommit kändes som ett stort stöd. Vi körde sedan hem igen till "tullen" och polisen stannade en stund och pratade med oss. En av polisgubbarna frågade mig om jag hade något som jag skulle vilja anmäla om pappa, om han någon gång gjort mig illa, och jag kunde räkna upp en miljard gånger då pappa gjort mig illa, psykiskt, men det "räknades ju inte" så jag tog mod till mig och berättade om den gången jag hälsade på min kompis i byn och var lite sen för att vi satt och spelade kort, jag skulle gå hem så jag tänkte att en kvart gör inte så mycket. Pappa hade andra tankar om det.... Han kom hem till min kompis, pratade glatt med hennes finska pappa och frågade om jag var där, vi var på övervåningen och jag sa att jag var på väg, men pappa kom klampandes upp för trapporna och skrek åt mig att jag skulle hem, även denna gång "ögonaböj" och så, plötsligt slog han mig i ansiktet......... Han verkade inte alls ångra de han precis gjort, utan sa att nu får du börja gå hem, och gick sedan ner för trapporna och pratade återigen glatt med kompisens pappa, som att inget hänt. Efter slaget, minns jag att jag tittade på mina två vänner som var inne på rummet, dom såg mycket chockade ut, och rädda, sedan är det svart. Jag minns inte hur jag tog mig hem, och jag minns inte om jag någonsin berättade det för mamma. 

Polisen som jag berättade detta för tog det på allvar, men sa även att det kan ha gått lite för lång tid, då jag inte minns exakt hur gammal jag var när detta hände. Kanske var jag kring 8-10 år. Efter att polisen skrivit ner alla uppgigfter de behövde, minns jag inte vad som hände. Men jag fick veta sedan att polisen varit med specialstyrkan eller vad det kallas (har för tillfället glömt namnet) hemma hos pappa och sökt honom, i huset och i skogen runt om.  

Några dagar senare började jag högstadiet, och alla pratade om detta, jag hörde massa viskningar om vad folk trodde det handlade om etc på bussen till skolan, och jag mådde skit. Än idag har jag aldrig förlåtit pappa för det han gjort, lär aldrig göra det heller, men jag kan tänka mig att ta upp kontakten med honom igen, om han inser själv vad han gjort mot mig under alla dessa år, och kan på något sätt förklara för mig att han är ledsen för det som hänt, att han ångrar sig... Men hittills verkar det som att han inte fattar, eller inte vill fatta vad han gjort. 

Min pappa kommer alltid vara min pappa och jag kommer alltid älska honom för det, oavsett vad han gjort mot mig. Men tillslut orkar man inte ta mer skit, därför sa jag upp kontakten. Jag ber till gud att han en dag ska förstå och ta mod att förklara för mig, be om förlåtelse, så att vi iaf innan vi dör kan vara någorlunda sams.. 

Detta kändes riktigt skönt att få skriva av sig. Det blev ett mycket långt inlägg så jag orkar faktiskt inte för tillfället läsa igenom det, så kan vara stavfel samt osammanhängande text... Ni får ha överseende med det. Nu kännner jag mig rastlös i kroppen, så ska ut och ta in hästen, tänka på annat. . . 

Gokväll bloggen! Idag har varit en rätt så bra dag, förkylningen känns bättre och känner mig piggare. De senaste dagarna har jag varit riktigt dålig, konstant extremt trött, vilket har lett till att jag inte gjort ett skit i stort sett.  Någon som har tips på vad man kan göra åt denna extrema trötthet, samt min förkylning som aldrig vill ge sig..? Denna dag har ju som sagt iaf vart bättre, varit ute i de härliga vårvädret vilket har gett mig ny energi. Hästen fick lite ompyssling, och stallet är färdigfixat. Nu har vi precis ätit, hela familjen Nerman, så det var fullt vid köksbordet, som vanligt. Här hemma är det sällan tomt. :) Småtjejerna tjatar om att vi ska spela "finns i sjön", så min koncentration är inte på topp..   

Då jag varit förkyld över en vecka och inte varit på jobbet så har jag känt mig väldigt deprimerad.. Små saker gör att jag blir ledsen och irriterad, så jag har blivit förbannad på mig själv att jag har dessa dumma och onödiga tankar i skallen... Har även känt mig på något sätt otillräcklig, och ofta kännt mig ivägen... Jag hoppas denna tråkiga dumma tid är över nu, inte alls kul att vara så deppig hela tiden, och när en viss person frågar hur jag mår svarar jag bara att det är bra, för jag vet inte vad jag ska säga, har ingen förklaring dirket till varför jag mår som jag gör. Men i morgon ska bli en bättre dag! 

Nu är det inte länge kvar tills jag, Dixe och älsklingen åker till Norrland. Vi åker den 14 april med tåg och jag längtar otroligt mycket! Det ska bli mysigt att åka tåg tillsammans, få lite tid till Oss, det behövs. Det ska även bli roligt att visa mina hemtrakter för honom, och att mamma äntligen får träffa min kärlek. 

Min koncentration avbryts hela tiden, så nu ger jag upp... Måste ändå gå och tvätta av min hund då hon varit ute med mig hela dagen och är svart av all lera, har redan dammsugit och skurat här, så vill inte behöva göra det igen.. :) 

Ja, så tänkte även jag starta en blogg, och försöka få denna att vara mer uppdaterad än de som jag tidigare haft. Ni kommer kunna läsa om allt möjligt, intressant och mindre intressant. Denna blogg ska vara ett ställe där jag kan skriva av mig av mina tankar och känslor, många gånger kanske lite långtråkigt för er att läsa, vissa gånger lite för personligt, men det är min blogg och jag får skriva precis vad jag känner för. Så, tycker du inte om det jag skriver av någon anledning, så behöver du inte fortsätta läsa. Vissa inlägg kommer kanske vara tillgängliga enbart för mina närmaste, då jag vill kunna skriva det jag känner för, utan att bli dömd på något dåligt sätt. 

Detta första inlägg har jag valt att kalla "Ett nytt kapitel i mitt liv", då det har hänt/händer mycket nytt i mitt liv nu, och det känns som att jag börjat på ett nytt kapitel. För ett år sedan levde jag tillsammans med S, och jag trodde att det var så mitt liv skulle se ut, men icke de, på våren ändrades mitt liv radikalt, på gott och ont. Min dåvarande sambo som jag levt med över 5 år, gjorde något som förändrade allt. Jag flyttade hem till min syster å hennes familj, som också bor här nere och försökte få vardagen att gå ihop. Men det var tufft. Jag hade inget eget hem, inget körkort, inga pengar och alltså inget jobb. Plötsligt, från att varit såå beroende av en annan människa var jag nu fri, kunde göra som jag tyckte och tänkte, och tillslut började livet kännas värt att leva igen. Mycket hände under denna tiden, men alldeles för mkt för att skrivas ner här. Jag kan ju säga att hade det inte varit för min syster och hennes familj vet jag inte vart jag varit idag. 

I augusti 2012 bestämde jag och min vän Erika att vi skulle gå ut och festa på Värnamodagarna, och där träffade jag en underbar människa som förändrade ännu mer i mitt liv, och gjorde mig otroligt lycklig. T hade allt, han var precis rätt för mig, nu visste jag vad kärlek var. Jag föll för honom direkt jag såg in i hans ögon, det var läskigt, jag minns att när jag såg hans ögon bland alla andra människor i öltältet tänkte jag att han var någon jag skulle kunna tänka mig att leva med och jag kunde bara tänka på honom efter det ögonblicket. Jag trodde aldrig att vi skulle börja umgås och att det skulle leda till detta. 

Nu har vi varit tsm i ca sju månader och tiden har gått såå fort! Jag bor i stort sett hos honom nu, har även skaffat häst som jag har hos honom, och körkortet är på väg, sakta men säkert. Jag jobbar på en förskola med barn mellan 3-5 år ca och trivs mycket bra. Nu strävar jag efter att jag och han ska kunna skaffa oss något helt eget, helst ett hus på landet, där jag kan ha mina djur och han kan ha sina älskade bilar.   

Detta är en lång historia som jag försökt göra kort.. En mycket viktig del i mitt liv. Nu väntar andra sysslor, och snart blir de våfflor, mumma!