Än en gång försöker jag komma igång med skrivandet, mest för att ha något att sysselsätta sig med medan pojken roar sig på golvet. Nu förtiden kan man inte göra precis vad man vill, jag måste anpassa mig efter min son, som inte alltid vill det som mamma vill. tidigare då han mest åt och sov var det lätt att lägga han i vagnen och veta att han låg där stilla. Jag kunde ta med vagnen ut, pyssla i trädgården, jobba med hästarna etc. Nu är det mer fart och fläkt på honom. Han ligger sällan stilla, man kan inte lämna han i vagnen utan uppsikt hela tiden. Det blir mycket hemmasittande, lite pyssel inne, så som städning, matlagning, tv-tittande, internet etc. Ibland är det väldigt skönt, ibland blir man väldigt rastlös.

Livet som mamma är helt underbart fantastiskt. Jag älskar min vackra snälla pojk, som sällan skriker eller gnäller i onödan. Han hänger gärna med mamma i allt hon gör, handlar, städar, pillar på mammas telefon, och ska även med på toa.. som sagt går det ej att lämna den lilla buspojken utan uppsikt. Folk brukar fråga oss hur det känns att vara förälder, om det är stor skillnad från tidigare etc. För mig som är mammaledig är det stor skillnad, men för den andre föräldern som jobbar som vanligt varje dag, är det kanske inte så stor skillnad. Han är skonad från nattjänsten, morgonbestyr etc. men så är det. Han jobbar och drar in pengar till familjen, det är en väldigt stor och viktig del av det hela. Det går inte att dela upp arbetet helt lika, om pojken skriker på natten kan jag inte begära att han ska stiga upp och fixa mat om han ska upp tidigt på morgonen utan det faller på mig. Hade jag vart den som jobbar hade han fått sköta det. Och så var tanken från början. Vi skulle dela upp föräldraledigheten lika mellan oss. Vi båda ville det, men när tiden gick insåg vi att det inte skulle gå ihop med räkningar etc. Han tjänar mer än vad jag gör, så det smartaste är att låta han jobba och jag får vackert gå hemma :)

Det är så mycket man ska ha koll på, veta och göra när man får barn. Man vet ingenting om allt innan, jag skulle fylla i papper om hur länge jag tänker gå hemma, innan vår son var född, det var ju näst intill omöjligt att veta. Vi har fått ändra planen några gånger... Tur de flesta människor har överseende med det. :)

Idag börjar min dag vid 8-9 på morgonen. jag har turen att ha en väldigt snäll pojk som nu sover hela nätter för det mesta. på morgonen är det lite mys i sängen, det är så rogivande och glädjefyllt att se det lilla livet böka runt i sängen, skratta och busa. sedan blir det blöjbyte, matdags och frukost även för mamma. Efter detta kan dagen se ut hur som helst. för det mesta är vi hemma och försöker få tiden att gå. Man vill vara den där duktiga effektiva mamman som får tusen grejer gjorda, som hinner städa, baka, pyssla med djuren, laga god mat, träna, fixa med bilarna, hälsa på folk, etc etc... det finns mycket man vill hinna göra, men verkligheten är sällan så vacker. När man väl får tummen ur röven och gör något vettigt, tar det inte länge innan pojken behöver en. antingen mat, blöjbyte, underhållning eller bara sitta å gosa. Det är ju därför jag är hemma. för att ta hand om min son. men det känns som att man går hemma och drar fötterna efter sig, och det känns som att folk tycker man är lat. ångesten är sällan långt borta. man känner sig inte behövd, det känns som att man slösar bort tiden på att bara sitta hemma. tiden springer iväg, och vad har jag fått gjort denna dag? Innan jag somnar varje kväll, har jag så många planer, men när morgonen kommer händer det ändå ingenting. Det finns många orsaker till detta, och jag kan inte bara skylla allt på buspojken. efter en längre tid hemma utan en tid att passa, blir man lätt "lat", en riktig hemmaröv. samt utan pengar kan man inte åka hur som helst vart man vill. Jag önskar att jag hade lite mer över varje månad, jag hade så gärna velat åka hem till min familj i tornedalen. Om så bara några få dagar. Jag går hemma utan tider att passa, tänk att få åka upp dit lite oftare, nu har jag ju tiden, men inte pengarna.

Folk som aldrig bott längre ifrån sin familj, kanske inte riktigt förstår. Saknaden av syskon, syskonbarn, mamma, vänner, hembygden, den är stor. Att få åka hem över en helg, då och då hade vart underbart.

Nu blev det en väldigt lång text, lite hopp hit och dit. inte lätt när man får ta pauser emellan för att serva med mat, och underhållning till buspojken.  :) Älskade lilla pojk <3