Äntligen är onsdagen här! Onsdag betyder Bonde söker fru! Detta året har jag verkligen fastnat för detta program. inte bara för att det är ett toppen program, utan även för att vi brukar samlas hos svärföräldrarna och mysa ner i soffan och titta tillsammans. Som en riktig familj. Sådana saker betyder mycket för mig. min uppväxt var bra, men det var inte så ofta som jag och mina föräldrar samlades i soffan och tittade på något ihop. Det var inte ofta vi gjorde något alls ihop. De jobbade och slet, och jag dömer dem inte för det, men familjemiddagar, utflykter, korta pauser i vardagen, fika etc fanns sällan tid för. De gånger vi samlades, uppstod näst intill alltid konflikter. Man fick gå på tå för att inte göra min far upprörd på något sätt. Min mamma är världens bästa mamma, och hon hade det inte lätt. Min pappa kanske inte heller hade det så lätt, men det vet jag inte mycket om. han pratade sällan om hur han mådde eller hur han haft det. Det känns som att jag inte känner min egen pappa. Det är en lång historia om min far, vilket jag inte går in på idag. Många tycker och tänker, men inget vet hur vi haft det. så det är inte lätt för andra att säga hur man ska göra, hur många gånger jag än försökt förklara min uppväxt verkar det som att folk alltid vet bättre. idag lever jag ett toppen liv, tyvärr utan min far vid min sida. Det har vart svårt att inse vad jag var tvungen att göra, släppa kontakten, men då han inte heller anstränger sig, inte ens för sitt barnbarn, gjorde det saken lättare. ibland blir man väldigt ledsen över hur det blivit, men oftast försöker jag tränga undan de tankarna. inget blir bättre av att grubbla över det förflutna.

Jag skickade ett kort på min underbara son när han föddes till min far, ett kort på hans barnbarn, jag har än inte fått något svar...

tider förändras, men kanske vissa personer förblir vad de alltid varit.